smått

Lite länkar tillagda på bloggen till lite rollspelsrelaterade sidor och bloggar som har kommit betydligt längre i sin utveckling än vad jag gjort med denna blogg.

In och läs! Ni hittar dem allra längst ner på sidan.

 

/återvändaren

Mutantprylar

Här är en bild på det jag köpt till Mutant 2089, det är allt som getts ut till denna utgåva sånär som på en modul vid namn Cyberzonen.

Detta inlägg fyller visserligen ingen stor funktion, utan är främst jag som lär mig hur man laddar upp bilder på bloggen.

 
På bilden syns:

Box med grundregler innehållandes  Regelbok, Världsbeskrivning (inklusive introduktionsäventyret Attentat: Sypox) och tabellhäfte

Berlin City 2092 box innehållandes två böcker (”staden” samt ”tre sektorer”), en turistguide, ett karthäfte över byggnader etc och en stor färgkarta (denna box är helt ny och oanvänd, alltså inte begagnad)

Techno 2090, regelbok och utrustningsboken (boxen, samt fordonsformulären fattas)

Regelmodulerna SVOT och KRIM

Samt äventyren Cul de Sac, Drakens Land, Ypsilon 5, Dårarnas Ö, Änglars Skugga, Drakens Öga och Den Förbjudna Staden.

En bra början för att återuppta rollspelshobbyn om jag får säga det själv!

/Återvändaren

De första trevande stegen…

Det är snart tio år sedan jag aktivt spelade rollspel. Det kanske inte är fullt så lång tid sedan sist jag bläddrade i en regelbok, filade på idéer till äventyr eller hade en spelkväll med några vänner, men nog ungefär så länge sedan spel i allmänhet, och rollspel i synnerhet,var mitt främsta intresse, hobby och passion.

Under större delen av min barndom och mina tonår var rollspelen det fritidsintresse som konsumerade mest tid, tankekraft och pengar. Jag började spela i mitten på 90 talet, drakar och demoner Chronopia var färskt från tryckpressarna och gick att köpa i varenda leksaksaffär och bokhandel. På spelbutiken Tradition i Stockholm kunde man fortfarande köpa oanvända, inplastade exemplar av Mutant 2089 boxen (vilket jag också gjorde) , trotts att det redan då var flera år sedan spelet landserades, och nästan alla mina vänner spelade antingen rollspel, Warhammer eller i vart fall doomtroopers (ett tag spelade ALLA, till och med hockeykillarna, på min skola doomtroopers).

Rollspel var helt enkelt tillgängligt överallt, det var lätt att hitta folk att spela med, och under slutet av mitt mellanstadium och hela mitt högstadium tog rollspelen, på ett eller annat sätt, upp nästan all av min och mina kamraters vakna tid.

Jag fortsatte spela även upp i gymnasieåldern, även om andra fritidsintressen tog upp allt mer utrymme. Tids nog så började fler av mina vänner överge hobbyn, det fanns annat som lockade och rollspel gick från att vara något nästan alla sysslade med, eller i vart fall prövat på, till att bli någonting som enbart en liten subkulturell klick av socialt obekväma personer som ville leva kvar i sin barndoms fantasivärldar ägnade sig åt. Det var i vart fall så de som fortfarande höll liv i intresset för sin hobby sågs av andra.

Min passion för att tillsammans med andra upptäcka fantastiska världar kring köksborden som till stora delar definierat min barndom och ungdom bleknade snart och lade sig djupt ner i mitt undermedvetna, som en tid som varit men nu var förbi.

Jag kan inte minnas exagt när sista gången jag spelade var, men något år eftergymnasiet så skulle hela familjen flytta till ett nytt hus inne i stan, och det var då mina rollspelsböcker för sista gången togs ur min bokhylla, men inte för att läsas, lånas ut eller spelas med som annars, utan för att läggas i en flyttlåda. En låda som sedan dess aldrig öppnats, och som ligger bortglömd någonstans i mina föräldrars garage, eller vind, eller vart den nu kan vara.

Denna flytt var för snart sju år sedan, och de sista åren innan dess spelade jag på min höjd en handfull gånger. Sedan dess har jag flyttat ett gäng gånger till, men dessa gånger till och från egna lägenheter, haft samborelationer och levt ett relativt vanligt knegarliv i med och motgång fram tills att omständigheter och jakt på nya upplevelser fick mig att lämna min gamla hemstad och för ett drygt halvår sedan ta mig till Göteborg.

Tanken på att börja spela igen har gnagt i min ända sedan jag slutade. Känslan att det var omständigheter, inte mitt egna val, som drev mig från hobbyn är nog den främsta orsaken, och mer än en gång har det skett att man får den där underfundiga känslan av inspiration när man ser, hör eller upplever något speciellt och fantasin börjar spinna iväg och man vill omsätta tankarna i ord som kanske skulle kunna bli ett uppslag till en ny kampanj, eller i vart fall ett äventyr. Men jag skriver aldrig ner de idéer jag får längre, för vad ska jag med dem till,jag spelar ju inte rollspel.

Den naturliga reaktionen på dessa tankar är ju såklart ”men varför börjar du inte igen då?”, och för fram till ett drygt år sedan så hade jag mängder med svar på detta, det enklaste och ärligaste var ”jag har inte tid och har andra prioriteringar”. För ett drygt halvår sedan hade jag eftertänksamt svarat ”jag vet faktiskt inte varför jag inte börjar igen”, och för några veckor sedan gjorde jag och en vän i Göteborg upp att vi bannemig ska börja spela igen, whatever it takes!

Vi övertalade några andra bekanta att också återuppta hobbyn, samt har till och med lyckas få några vänner att pröva på för första gången trotts att de flesta är äldre än tjugofem år gamla. Jag lyckades komma över i princip allt som gavs ut till Mutant 2089 till rimligt pris på Tradera (livet är enklare för en rollspelare med heltidsjobb än för en med veckopäng har jag märkt, och det känns tryggt att återuppta hobbyn tillsammans med en gammal trotjänare), och inom ramen av några veckor har vi förhoppningsvis kommit igång med spelandet igen.

Så långt allt väl, men då mitt intresse för rollspel under det senaste året långsamt väckts ur sin djupa dvala, har jag också med sorg upptäckt resterna av den hobby jag lämnade för närmare ett decennium sedan.

Jag vet inte hur många unga killar och tjejer som stod på tröskeln till sitt vuxenliv den sommaren som också för sista gången packade ner sina böcker i flyttlådor och sa adjö till sin ungdoms många äventyr, men det är tydligt att jag inte var ensam med att göra det. Och jag vet inte hur många i sina tidiga tonår tar sina första stapplande steg på något slättland i Mundana, Ereb Altor eller någon annan stans i jakt på ära och äventyr, men det känns som att det var betydligt glesare mellan de aspirerande hjältarna 2005, eller 2011, än vad det var 1995.

Av de rollspelsförläggare som gick en ljusnande framtid till mötes när jag var i slutet av min karriär som rollspelare finns bara en kvar, Neogames, och av de nya aspiranter som ville återuppta gamla Target Games ansedda varumärken (både sjätte utgåvan av Drakar och Demoner och Mutant: Undergångens Arvtagare var relativt nya på marknaden när jag slutade spela, om inte mitt minne sviker så är nog grundreglerna till Järnringens utgåva av Mutant den sista rollspelsprodukt jag köpte fram till för två veckor sedan, och fortfarande den sista nytillverkade jag spenderat pengar på, än) har båda tyvärr gått i graven. Det verkar finnas några ytterligare uppstickare som dykt upp under tiden jag vart borta (en garde!), men de ger mest intrycket av att vara hobbyprojekt först och främst (nu ska jag inte säga för mycket, det var ju som sagt många långa år sedan jag verkligen var engagerad i hobbyn) men till och med en blind kan se att det allmänna intresset, och därmed marknaden, för rollspel i Sverige 2011 ser väldigt annorlunda ut än vad det gjorde för 10 eller 15 år sedan, och även fast svaret på varför det är så inte på något sätt är enkelt, har jag ändå som ”utomstående” med många års frånvaro, men ändå med en stark kärlek till hobbyn, några tankar och perspektiv som kanske skulle kunna vara av intresse.

Och det är det som den här bloggen har tänkt att handla om. Här berättar jag om hur min nya relation med rollspelen artar sig, mina perspektiv på hobbyn efter lång frånvaro och efter att ha blivit många år äldre än vad jag var sist jag spelade.

Frispråkigt ämnar jag säga vad jag tycker om vad som är bra med den svenska rollspelsscenen, och vad jag anser borde kunna förbättras, vad som glädjer mig och vad som stör mig.

Förhoppningsvis blir den långlivad, men det kan ju även vara så att det hela rinner ut i sanden igen och då finns det ju ingen mening med detta projekt, men om det blir så hoppas jag i vart fall kunnat bidra med tillräckligt många funderingar för att göra något litet intryck någonstans.

Hur som haver, nu kör vi!

/Återvändaren